Long time, no see. Motivation ---- noll. Men plötsligt kom den. Fick en enorm längtan till att skriva av mig. Bra det. Hade nästan börjat undra om jag blivit sjuk på något sätt och slutat skriva. Inga alster alls på .... hela sommaren !?
Jag har satt mig här idag för att skriva om något som alla tonåringar (nåja, alla tjejer), kanske några vuxna och antagligen en hel del kärlekskranka människor känner till. New Moon. Kanske tycker ni det är uttjatat. Kanske inte. Jag tänker i alla fall sätta min synpunkt på saken. Och den är stark.
I veckan släpptes soundtracket. Och herregud vad jag hajade till härom morgonen när jag stod och sminkade mig till MTV och plötsligt dök Edward upp på rutan. För att ge saken rättvisa så kan man beskriva mitt tillstånd till total paralysering. Salighet, lyriskhet och en enorm längtan. Desire. Jag stod somtotalt fastfrusen. Hjärtat slog ett extra slag. Är detta normalt?
Jag har under den senaste veckan läst boken. För tredje gången. Och återigen - paralysering. Fängslan och längtan. Dessa böcker är de enda i världen som får mig att frambringa såna här känslor. Helt ärligt. Jag ligger och gråter, skakar och mitt hjärta smälter återigen. Varför då? Varför just dessa böcker? Varav dessa känslor? Min slutsats är relatering. Känslorna kryper fram när jag upptäcker något jag längtar efter, något jag upplelvt och något jag vill ha.
"Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick.
Trots att jag visste att mina lungor fortfarande var intakta kippade gag efter luft, och det snurrade i huvudet som om ansträngningen inte gav något resultat. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och mina hände kändes blåfrusna. Jag kurade ihop mig, pressade händerna mot revbenen för att hålla ihop. Jag försökte hitta tillbaka till känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte."
Återigen ätervänder jag till min starkaste sida för att ventilera. För att berätta. Kanske inte för andra, men i alla fall föt mig själv. Att återigen bekräfta att jag inte är galen. Att jag bara har en lust att öppna min bok på ett rätt opersonligt sätt närhelst jag behagar. Visa en annan sida av mig själv.
Och jag ber om ursäkt för ett extremt långt inlägg. Men som sagt. Detta är bara till för de som också känner som jag. Som fortfarande letar. Som kräver spänning, äventyr och flexibilitet för att klara av att leva.
Att bryta rakt av, när man egentligen ska tänja ut sig som ett gummiband.
Annie.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
