this is it.

Detta inlägg tänker jag dedikera till alla er där ute som är kära eller har varit kära. Alla er med brustna hjärtan eller precis nylagade. Alla er som suktar efter lite värme i novemberkylan, en kyss eller bara en stor famn att krypa in i. För jag är en av er.

När jag nu sätter mig för att skriva detta inlägget är det som om något tar emot inom mig. Som om jag inte riktigt vill säga detta högt, även om jag är så hel jag kan bli. Samtidigt är det ett stort steg att dela med sig, att berätta och att prata om sina erfarenheter. Mina har trots allt inte varit speciellt stora eller smärtsamma. Eller, det sistnämnde är en definitionssak. Smärta, kan för mig, inte mätas i kvantitet när det gäller kärlek.
Det började i sommarnatten. Tyst beundran. Fina ord, mjuka blickar. Ett gigantiskt hinder i vägen, som jag tog för givet var bestående. Något att räkna med, att ta flr givet. Det kan inte bli vi. Aldrig någonsin. Och jag accepterade det.
Att komma över en liten förälskelse är inte svårt. Tro mig. Okej, det börjar med att allt man kan tänka på är honom. Han är överallt! I drömmarna, i verkligheten och allt därimellan. Men är det inte en mänsklig självklarhet? Att tråna efter det vi absolut inte kan få? Det är så i min värld i alla fall.
Jag tog oss som vänner. Friends with benefits. Aldrig fysiskt, men med gester så ovärderliga måste det ha varit något fint. Vi var aldrig ensamma, det var alltid folk runtom. Ändå hade jag alltid känslan av att det bara var vi. Du & jag - vi! Och jag tror du kände likadant. En sfärisk harmoni avspeglades i din aura. En så vänlig, underbar och omtänksam människa. Allt man någonsin kummat drömma om. Allt jag någonsin drömt om. Det var långa nätter, gitarrer och en silkeslen röst. Det var fina ord, långa blickar och kramar. Vänskapligt utåt, något annat innanför. Jag vet det!
Sen plötsligt kom vändpunkten. Sommar. Lov. Vilket enkelt kan resultera i att inte ses. Även om sista dagen var det finaste. Du sa att du alltid skulle stå vid min sida. Oavsett vad.
När jag kommer tillbaka var du borta. Inte för att jag hoppats på mer. Inte alls! Det var bara som en så brutal vändpunkt. Tydligen var någon annan så mycket mer värd din uppmärksamhet. Så mycket mer värd att du eliminerade hindret som stått så tydligt mellan dig och mig.
Och så nu. Att du ens har mage att komma tillbaka. Att du har värdighet kvar att yttra dig igen. En opassande kyss i en opassande situation. Nu när jag gått vidare. När jag kanske till och med hittat någon annan. Varför? Varför? Det blir ju så mycket svårare.
Tydligen är det inget som du kommer att tänka på.

Jag vill dela med detta för att jag tycker det är viktigt. Kanske inte för resten av världen, men för mig. Inte en viktig sak, inte ett hjärtekross. Men en liten nål i ögat som vägrar avlägsna sig. Ett irritationsmoment när man som minst behöver det. Jag vill inte ha dig längre!

Jag ska hitta mitt ljus. Jag ska krypa in i en annan famn. Och jag känner på mig, jag känner på mig, att den redan har öpnat sig.

All kärlek,
A

jag vet vem jag är när jag är hos dig.

Yes, hejsan allihop! Haha, eller allihop och allihop .. Men ändå!

Ännu en lägesupdate från Annies sida. En update som kommer vara den mest glada och muntra ni sett på länge! Positivt! Yeahman.

Jag vet inte riktigt vad jag vill, kanske inte vart jag är på väg.
Jag vet kanske inte vem jag vill ha, kanske inte hur jag vill ha det.
Men jag vet vem jag är. Och jag tänker göra på mitt sätt, inte på någon annans. Jag tycker och tolerar inte något annat än att alla andra respekterar det. Jag vill att mina nära förstår, men är inte säker på att de gör det om jag inte förklarar.
Jag är inte van, jag är inte erfaren. Det är nytt för mig, men det är bra. Om inget annat ger det mig fjärilar i magen! :)

Mitt sätt är det enda rätta för mig. Kan inte låtsas vara någon annan, kan inte göra på ett obekant sätt.
Och för en gångs skull, verkar jag vara det som spelar roll. Det som verkligen betyder något.
Och det gör mig lycklig.

Jag fann mitt ljus i höstmörkret.
Hoppas ni där ute också gör det.
xxx
Annie

i drömmen är det vi mot dom.

Dags igen. Denna åtrå växer inom mig. Måste formulera mina känslor för att förstå mig själv. Inget deprimerande, inget självdestruktivt, inget konstigt. Bara .. jag.

Så, what now? Jag vet. Jag är fast i en karusell, och det snurrar runt, runt, runt. En cykel, min livscykel. Hade jag tagit detta på allvar hade jag här relaterat till fotosyntesen, men jag känner att det inte är riktigt rätt!

För tillfället är mitt liv på topp. Min familj uppskattar mig, det jag gör och hur jag är. Återigen, bara jag! Mina vänner stället upp, förstår mig när jag förklarar hur jag fungerar. Hur tröttheten växer inom mig, samtidigt som jag inte vill något mer än att träffa dom. Hur mina nya vänner känns så .. rätt, och hur min tro på ödet bara växer sig starkare när jag ser hur rätt allt blivit! Hur jag hamnade så bra, när min enda förväntning var misslyckande, att jag för en gångs skull hade fel. Kunde bryta ut min gamla beteende. Ersätta det med ett nytt. Bättre! Hur mitt välmående växer. Att nätterna känns bra. Att dagarna inte känns så korta längre. Att jag kan le från hjärtat, inte bara med munnen. Och det är bra! Det är riktigt bra!

Jag njuter.

Samtidigt (och ja, här är det okej att skriva såna här saker!) kan jag inte undgå misstänksamheten. It's so right, it must go wrong. Som om jag står på toppen av berget och kommer snubbla på stenen och bara falla. Handlöst, hjälplöst och utan linor. Hårdare än på länge. Även om tanken finns där, försöker jag schasa bort den. Kanske är det min tur nu? No more sorrow. Kanske kommer det snart hända något som förändrar mitt liv positivt, och inte negativt denna gång. Kanske kommer något, eller någon, dyka upp och förgylla min vardag. Hålla mitt leende vid liv, väcka mitt skratt. Jag hoppas. Och med hoppet kommer jag långt!

Jag har raderat oss. Jag har raderat allt vi var. Eller okej, aldrig radera! Men ställa på standby ett tag. Jag vet att jag kommer ha dig hela livet. Det är så meningen är! Det har alltid varit du och jag, det kommer alltid att vara så! Kanske du bara inte hör hemma i detta kapitlet? Kanske, kanske inte. I vilket fall, älskar jag dig fortfarande.

Ha det bäst!

xxx

new moon. när jag hör din röst.

Long time, no see. Motivation ---- noll. Men plötsligt kom den. Fick en enorm längtan till att skriva av mig. Bra det. Hade nästan börjat undra om jag blivit sjuk på något sätt och slutat skriva. Inga alster alls på .... hela sommaren !?

Jag har satt mig här idag för att skriva om något som alla tonåringar (nåja, alla tjejer), kanske några vuxna och antagligen en hel del kärlekskranka människor känner till. New Moon. Kanske tycker ni det är uttjatat. Kanske inte. Jag tänker i alla fall sätta min synpunkt på saken. Och den är stark.
I veckan släpptes soundtracket. Och herregud vad jag hajade till härom morgonen när jag stod och sminkade mig till MTV och plötsligt dök Edward upp på rutan. För att ge saken rättvisa så kan man beskriva mitt tillstånd till total paralysering. Salighet, lyriskhet och en enorm längtan. Desire. Jag stod somtotalt fastfrusen. Hjärtat slog ett extra slag. Är detta normalt?
Jag har under den senaste veckan läst boken. För tredje gången. Och återigen - paralysering. Fängslan och längtan. Dessa böcker är de enda i världen som får mig att frambringa såna här känslor. Helt ärligt. Jag ligger och gråter, skakar och mitt hjärta smälter återigen. Varför då? Varför just dessa böcker? Varav dessa känslor? Min slutsats är relatering. Känslorna kryper fram när jag upptäcker något jag längtar efter, något jag upplelvt och något jag vill ha.

"Det var en förlamande känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trots att tiden gick.
Trots att jag visste att mina lungor fortfarande var intakta kippade gag efter luft, och det snurrade i huvudet som om ansträngningen inte gav något resultat. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och mina hände kändes blåfrusna. Jag kurade ihop mig, pressade händerna mot revbenen för att hålla ihop. Jag försökte hitta tillbaka till känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte."

Återigen ätervänder jag till min starkaste sida för att ventilera. För att berätta. Kanske inte för andra, men i alla fall föt mig själv. Att återigen bekräfta att jag inte är galen. Att jag bara har en lust att öppna min bok på ett rätt opersonligt sätt närhelst jag behagar. Visa en annan sida av mig själv.

Och jag ber om ursäkt för ett extremt långt inlägg. Men som sagt. Detta är bara till för de som också känner som jag. Som fortfarande letar. Som kräver spänning, äventyr och flexibilitet för att klara av att leva.
Att bryta rakt av, när man egentligen ska tänja ut sig som ett gummiband.

Annie.

light up, light up - even if you cannot hear my voice.

Fantasiska sommarminnen förgyller min vardag

Söndag idag! Vaknade tio av en härlig söndagsfrukost. Rostade mackor och pannkakor, mums!
Gick upp och pluggade direkt och är redan klar med typ hela veckans läxor. Känns extremt skön måste jag säga, nu är jag redo för vad ön veckan kommer med! Hehe.

Snart ska jag gå ner och börja baka scones, för om en timme kommer mina söta kusiner på besök. Även om jag är typ 13 år äldre än dom känns det så härligt att träffa de och bara släppa allt. Bli ett litet barn igen, med bilpyjamas (ja, jag hade bilpyjamas fastän att jag är tjej) och leka elefant. Det är skönt, speciellt nu när allt annat ska vara så jävla vixet annars. Men jaja, klaga ska jag väl inte. ;-)


Med tillökning i Spotify njuter jag av livet. I alla sina nyanser. Kan det bli bättre? Ja, men jag trivs ganska bra.


Ha en underbar dag!
xx
A

pocahontas.

Extremt dålig uppdatering denna veckan - jag vet. Har haft mycket att göra, och när jag varit hemma har jag varit något helt extremt trött. Gått och lagt mig runt nio varje kväll. Inte likt mig, men ibland antar jag att man är mer trött än annars. Måste vänja mig vid nya vanor, rutiner och studier. Snark, det känns som om jag är i en helt ny värld. Men en bra värld, med nya människor, nya möjligheter och en ljus framtid.

Igår blec det "Mexikans afton" hos Alex. Helt sjukt mysigt. Massa tända ljus, trevliga människor, skratt i mångfald och bra musik. Var hemma vid ett, satt vid datorn en stubnd och gick sedan och la mig vid två. Vaknade kvart över tolv med sån fruktansvärd nackont. Aouch!

Nu sitter jag och lyssnar på en massa olika Disney-soundtracks. Åååh, vilken nostalgi. Vilken underbar musik, vilka toner, vilka röster - vilka känslor. Ska nog se om jag kanske kan rota fram någon gammal film. Helst Pocahontas! "Colours of the wind" är bäst. Idag blir nog en bra dag.

xx
A

that's, that's a keeper.

Det blev ingen orientering idag. Bestämdes igårkväll att det skulle bli ett besök hos farbror doktorn istället, för mina utslag. Sagt och gjort, jag fick lite tabletter. nässel-/virusutslag, inget farligt alls!

Har istället skrivit klart min franskaintervju (mmmmmm), pluggat lite annat, motionerat (var lite busig, får inte göra det med tabletterna jag äter) och bakat ciabattor som vi ska käka ikväll. Gott!

Nu ska jag plugga lite mer (får inte ligga på latsidan när jag missar så mycket ...) och sedan ska jag vila en stund. Ha det bra kära människor!

xx

A