Så, what now? Jag vet. Jag är fast i en karusell, och det snurrar runt, runt, runt. En cykel, min livscykel. Hade jag tagit detta på allvar hade jag här relaterat till fotosyntesen, men jag känner att det inte är riktigt rätt!
För tillfället är mitt liv på topp. Min familj uppskattar mig, det jag gör och hur jag är. Återigen, bara jag! Mina vänner stället upp, förstår mig när jag förklarar hur jag fungerar. Hur tröttheten växer inom mig, samtidigt som jag inte vill något mer än att träffa dom. Hur mina nya vänner känns så .. rätt, och hur min tro på ödet bara växer sig starkare när jag ser hur rätt allt blivit! Hur jag hamnade så bra, när min enda förväntning var misslyckande, att jag för en gångs skull hade fel. Kunde bryta ut min gamla beteende. Ersätta det med ett nytt. Bättre! Hur mitt välmående växer. Att nätterna känns bra. Att dagarna inte känns så korta längre. Att jag kan le från hjärtat, inte bara med munnen. Och det är bra! Det är riktigt bra!
Jag njuter.
Samtidigt (och ja, här är det okej att skriva såna här saker!) kan jag inte undgå misstänksamheten. It's so right, it must go wrong. Som om jag står på toppen av berget och kommer snubbla på stenen och bara falla. Handlöst, hjälplöst och utan linor. Hårdare än på länge. Även om tanken finns där, försöker jag schasa bort den. Kanske är det min tur nu? No more sorrow. Kanske kommer det snart hända något som förändrar mitt liv positivt, och inte negativt denna gång. Kanske kommer något, eller någon, dyka upp och förgylla min vardag. Hålla mitt leende vid liv, väcka mitt skratt. Jag hoppas. Och med hoppet kommer jag långt!
Jag har raderat oss. Jag har raderat allt vi var. Eller okej, aldrig radera! Men ställa på standby ett tag. Jag vet att jag kommer ha dig hela livet. Det är så meningen är! Det har alltid varit du och jag, det kommer alltid att vara så! Kanske du bara inte hör hemma i detta kapitlet? Kanske, kanske inte. I vilket fall, älskar jag dig fortfarande.
Ha det bäst!
xxx
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar