Detta inlägg tänker jag dedikera till alla er där ute som är kära eller har varit kära. Alla er med brustna hjärtan eller precis nylagade. Alla er som suktar efter lite värme i novemberkylan, en kyss eller bara en stor famn att krypa in i. För jag är en av er.
När jag nu sätter mig för att skriva detta inlägget är det som om något tar emot inom mig. Som om jag inte riktigt vill säga detta högt, även om jag är så hel jag kan bli. Samtidigt är det ett stort steg att dela med sig, att berätta och att prata om sina erfarenheter. Mina har trots allt inte varit speciellt stora eller smärtsamma. Eller, det sistnämnde är en definitionssak. Smärta, kan för mig, inte mätas i kvantitet när det gäller kärlek.
Det började i sommarnatten. Tyst beundran. Fina ord, mjuka blickar. Ett gigantiskt hinder i vägen, som jag tog för givet var bestående. Något att räkna med, att ta flr givet. Det kan inte bli vi. Aldrig någonsin. Och jag accepterade det.
Att komma över en liten förälskelse är inte svårt. Tro mig. Okej, det börjar med att allt man kan tänka på är honom. Han är överallt! I drömmarna, i verkligheten och allt därimellan. Men är det inte en mänsklig självklarhet? Att tråna efter det vi absolut inte kan få? Det är så i min värld i alla fall.
Jag tog oss som vänner. Friends with benefits. Aldrig fysiskt, men med gester så ovärderliga måste det ha varit något fint. Vi var aldrig ensamma, det var alltid folk runtom. Ändå hade jag alltid känslan av att det bara var vi. Du & jag - vi! Och jag tror du kände likadant. En sfärisk harmoni avspeglades i din aura. En så vänlig, underbar och omtänksam människa. Allt man någonsin kummat drömma om. Allt jag någonsin drömt om. Det var långa nätter, gitarrer och en silkeslen röst. Det var fina ord, långa blickar och kramar. Vänskapligt utåt, något annat innanför. Jag vet det!
Sen plötsligt kom vändpunkten. Sommar. Lov. Vilket enkelt kan resultera i att inte ses. Även om sista dagen var det finaste. Du sa att du alltid skulle stå vid min sida. Oavsett vad.
När jag kommer tillbaka var du borta. Inte för att jag hoppats på mer. Inte alls! Det var bara som en så brutal vändpunkt. Tydligen var någon annan så mycket mer värd din uppmärksamhet. Så mycket mer värd att du eliminerade hindret som stått så tydligt mellan dig och mig.
Och så nu. Att du ens har mage att komma tillbaka. Att du har värdighet kvar att yttra dig igen. En opassande kyss i en opassande situation. Nu när jag gått vidare. När jag kanske till och med hittat någon annan. Varför? Varför? Det blir ju så mycket svårare.
Tydligen är det inget som du kommer att tänka på.
Jag vill dela med detta för att jag tycker det är viktigt. Kanske inte för resten av världen, men för mig. Inte en viktig sak, inte ett hjärtekross. Men en liten nål i ögat som vägrar avlägsna sig. Ett irritationsmoment när man som minst behöver det. Jag vill inte ha dig längre!
Jag ska hitta mitt ljus. Jag ska krypa in i en annan famn. Och jag känner på mig, jag känner på mig, att den redan har öpnat sig.
All kärlek,
A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar