Jag vet att jag inte alltid är så bra på att skriva av mig. Jag borde vara bra, men det är jag inte. Min blogg är besökt av kanske två vilsna läsare som inte alls skulle hit om året, men annars inte några fler.
Ikväll har jag bara allmänt ångest. Jag är egentligen jävligt glad. Förväntansfull, nyfiken och lycklig. Samtidigt som jag har den där klumpan i magen, som egentligen inte borde vara där - men som vägra lyda mina order. Idag tog jag ett mycket långt och smärtsamt förväl av sommaren, minnena och många av väldigt få stunder i livet jag mått som bäst i. Eller, inte farväl. Men typ "vi ses i mina drömmar". Imorgon börjar Emelie skolan i K-stad. På torsdag börjar jag skolan på andra sidan - sex mil härifrån. På grund av vår ambitiösitet kommer vi ha så fullt upp att vi inte kommer ha så mycket tid över till varandra. Jag hoppas innerligt på att så inte är fallet - utan att vi kommer ha spontana kvälls-besök med té och mycket prat. Men av erfarenhet vet jag att saker falnar mycket snabbare än vad man tror. Inklusive té.
Samtidigt som jag sprudlar av denna nya starten jag fått. Ny skola, ny stad, nya vänner & nya uppgifter. New era. Jag är övertygad om att det kommer bli super! Men nervositeten och sorgen över vad som är gånget regerar och har övertaget för kvällen. Med Erik Hassles genialiskt logiska texter ekandes både i huvudet och genom högtalarna kan saker inte bli mer sentimentala. Men jag vill inte vara sentimental! Jag är ju den som aldrig visar känslor. Hon som aldrig gråter. Den starka, sprudlandes, glada och knäppa tjejen. Men ikväll orkar jag inte vara henne. Och tomrummet som hon lämnar efter sig är ingen rolig historia. Men det är bara för ikväll.
Ursäkta för detta långa och deprimerande inlägg, mina vilsna läsare. Jag ska bli bättre.
Annie
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar